Områdesbeskrivning
Bosarpasjön är belägen på Linderödsåsen 9km sydost om Sösdala, dess normalhöjd över havet är uppmätt till 116,7m och arean är ca 77ha.
Berg och jord
Det som man i dagligt tal kallar ”de skånska åsarna” är i själva verket urbergshorstar som bildades för 1700 miljoner år sedan. De har bildats av tryck- och tänjningskrafter som ger upphov till sprickbildningar och förkastningsrörelser i höjd- och sidled. Det vill säga att vissa områden höjts medan andra sänkts och fyllts med sediment. Hela Skåne ligger nämligen på gränsen mellan den Baltiska urbergsskölden, som består av äldre gnejser och graniter och Mellaneuropas yngre sedimentära berggrund. Tvärs över Skåne löper en bred tektonisk zon (rörelse- och sprickzon), den så kallade Tornquist- zonen, där bergrundsrörelserna varit kraftiga och återkommande sedan permisk tid.
Vid Bosarpasjön finns flera mindre sprickzoner, en som går i nordöst-sydvästlig riktning tvärs igenom sjön, där man på den östliga sidan har röd till gråröd gnejs och på den västliga har rödgrå till grå gnejs med några få inslag av amfiboliter (grönstenar). Genom flygmagnetisk mätning har man även konstaterat sprickzoner längs sjöns kanter i nordöst och sydöst.
Det som mest präglar landskapet kring sjön är isavsmältningen efter den senaste istiden (Weichsel) som nådde sin kulmen för 20 000 år sedan. Vid avsmält-ningen passerade isranden vårt område för ca 15 000 år sedan. Det är spåren efter detta som vi kan se i form av stora och små stenblock till synes på måfå utplacerade i terrängen kvarlämnade av smältande ismassor. Jordarterna består både av morän och av isälvsavlagringar. Moränen är osorterad eftersom området aldrig legat under högsta havsnivån. Däremot är isälvsavlagringarna bildade av material som transporterats och sorterats av isens smältvatten. Det finaste materialet förs vidare, medan sand, grus och sten avlagras där isälvarna runnit fram och utgör idag åsar, kullar och fält med grovt sorterat material.
Avrinningsområde
Bosarpasjön är en källsjö i Vramsåns avrinningsområde, som i sin tur ingår i Helgeåns avrinningsområde. Sjöns utlopp är beläget vid Sjöviken i nordost och är början på Svälle å. Avrinningsområdet är beräknat till 13,2 km² och ligger till större delen öster och söder om sjön. Högsta punkten i detta område är Högebjär (182,5m) beläget mellan Loarp och Boarp omkring 4km sydost om sjön. Avrinningen sker genom St. Vessmantorp och mynnar ut väster om Bosarpsgården och är mellan dessa gårdar kallad Fägateränniln, som för övrigt blev uppgrävd och rensad 1910.
Det sydvästra inloppet i myrmarkerna mellan Göingeholm och Bosarp/Vessmantorp är också uppgrävt/dikat, osäkert när detta skedde, dokumentation har inte hittats. Den största avrinningen torde dock ske via Stubbabäcken från Bjärnhult och Åkarp (150-160 m.ö.h.)
Dessa tre inlopp i söder får sitt vatten mestadels från skogstäckta marker med måttligt inslag av myrmark (10%). Skogen domineras av gran, men närmast sjön växer storvuxen bokskog. Vid sjökanten är också al och vide vanligt. Jordbruksmarken, som mestadels består av slåtter- och betesvall, utgör omkring 25 % av avrinningsarealen och ligger till större delen utefter tillflödena.
Övriga sjöfakta
Enligt mätning utförd 2006 är maxdjupet i sjön 5,5 m och medeldjupet 1,5 m. Den teoretiska omsättningstiden för sjön är tre månader. Bottnen är mestadels mjuk med ett lager av gråsvart sediment överst. Eftersom sjön är relativt grund och stor med delvis flack omgivning kan vindpåverkan i form av uppslamning av bottensediment ej uteslutas.
Sjöns stränder är grunda och mer än halva strandremsan kantas av makrofyt-vegetation i form av bladvass, säv och starr i måttliga mängder. Vassbestånden är tätast kring det sydöstra inloppet (Stubbabäcken) och starr förekommer mest i den sydvästra viken. Säv växer sporadiskt runt hela sjön. Övriga vattenväxter är bl.a. kaveldun, vattenpilört, gul näckros, vit näckros, topplösa, gul svärdslilja, kråkklöver och olika nateväxter.
Längs strandkanten och på de två större öarna finns mängder av döda och döende träd av olika arter. Här finns exempelvis ek, björk, asp och al, varav det mesta är äldre bestånd. Det är med all säkerhet de senaste decenniernas ökande vattenstånd som är orsaken till att träden har dränkts. Sjön har inte reglerats aktivt sedan kvarn-verksamheten upphörde på 1970-talet.
